Latheten
Det är ett spännande men skrämmande faktum hur lat en människa egentligen är. Visst kan folk springa omkring och hålla på med en massa sporter, men det är bara ett sätt för att dölja latheten. Personligen så har jag gett upp kampen,
det är inte längre någon ide att kämpa mot en övermäktig fiende som vid varje tillfälle målar ens tapeter med inälvor. Det börjar långsamt och enna smyger sig på en, först så glömmer man ett smutsglas på broderns bord.
Sen så går det över i att man glömmer en tallrik och en kaffekopp...
Slutligen så bryr man sig bara inte om att det ser ut som skit (observera att jag inte pratar om mitt utseende). Och man slutar i en stor hög ätandes kokta palsternackor eftersom det går både snabbt och lätt att tillaga, att det inte smakar något är en annan femma som faktiskt saknar betydelse. Att jag har insett min lathet är antagligen fösta steget i en bättre riktning, men det stora problemet kvarstår. Jag gillar faktiskt att vara lat, visserligen så är smutsdisk det äckligaste jag vet, men en kaffekopp kan ju inte skada?
En kaffekopp lär ju knappast utvecklas till samma krälande monster som min hittegodspåse (AKA Israel) visade sig vara (hittegodspåsen har numera placerats på altanen för att försäkra mitt fortsatta leverne). Utan jag tror mer på en fredlig lösning, kanske kan vi dela på terretoriet, bråk är ju inte den perfekta lösningen direkt. Dock ska jag inte säga att det inte fungerade för IRA, men om kaffekoppen blir likadan så får jag anklaga den för att vara antisemitisk och kasta ut den till Israel som gömmer sig på trappan.
det är inte längre någon ide att kämpa mot en övermäktig fiende som vid varje tillfälle målar ens tapeter med inälvor. Det börjar långsamt och enna smyger sig på en, först så glömmer man ett smutsglas på broderns bord.
Sen så går det över i att man glömmer en tallrik och en kaffekopp...
Slutligen så bryr man sig bara inte om att det ser ut som skit (observera att jag inte pratar om mitt utseende). Och man slutar i en stor hög ätandes kokta palsternackor eftersom det går både snabbt och lätt att tillaga, att det inte smakar något är en annan femma som faktiskt saknar betydelse. Att jag har insett min lathet är antagligen fösta steget i en bättre riktning, men det stora problemet kvarstår. Jag gillar faktiskt att vara lat, visserligen så är smutsdisk det äckligaste jag vet, men en kaffekopp kan ju inte skada?
En kaffekopp lär ju knappast utvecklas till samma krälande monster som min hittegodspåse (AKA Israel) visade sig vara (hittegodspåsen har numera placerats på altanen för att försäkra mitt fortsatta leverne). Utan jag tror mer på en fredlig lösning, kanske kan vi dela på terretoriet, bråk är ju inte den perfekta lösningen direkt. Dock ska jag inte säga att det inte fungerade för IRA, men om kaffekoppen blir likadan så får jag anklaga den för att vara antisemitisk och kasta ut den till Israel som gömmer sig på trappan.
Kommentarer
Trackback
