Pånyttfödelse
Liksom Professor Lockhart efter att han misslyckats med sin obliviate så känner jag ett plötsligt behov av att följa de historiska spår som jag oundvikligen lämnat efter mig i detta virtuella krypin. Detta är dock en resa som inte ens Mordors modigaste orcher skulle åta sig då vägen är fylld av främmande kulturella element och religiös perversion. Men trots min och orchernas starka motvilja känns det som att jag av vår herre blivit förpliktigad att faktiskt undersöka tidigare och helt besinningslöst författade inlägg av detta mekkas frireligiösa pastor.
Och om jag då efter en lättare efterforskning med kaffekoppen i högsta hugg skulle försöka att på något vis beskriva dessa historiska skrifter så skulle jag utan reservationer kunna säga att Den Sista Färden på en syratripp känns relativt närliggande. Det är genuint förundransvärt hur en ung och oskyldig man uppväxt på Kim Possible och Super Mario kunnat falla så djupt ner i det perverterade inferno som döljs i texternas djup. Å andra sidan går det inte att förneka att det möjligtvis är en logisk utveckling när de tidiga åren spenderats som en småfet svampknaprande italiensk rörmokare skuttandes på oskyldiga sköldpaddor.
Slutsats
Trots samhällets moraliska utveckling under tiden som detta Mekka varit oroväckande tyst så lovar den hedervärda pastorn att stå som en nyfrälst stöttepelare för de förlorade själar som funnit den snåriga vägen till detta kyffe. Han önskar även att ge sedligt stöd åt förlorade skökor och kvinnor genom att hjärtligt påminna om att "Hjärnarbete får kvinnor att tappa håret."
Att fylla år
Jag antar att den ringa åldern 21 är alldeles för tidigt för att känna sig gammal, men fasen om man inte känner sig som en pensionär på ett äldreboende som bara väntar på döden. Men nu skall livet inte beskrivas ur en mörk och deprimerande synvinkel, utan det skall istället beskrivas som en underbar och rik fantasivärld där enhörningar fäller krokben för handikappade och smurfar spelar dragspel under svampars sköna påverkan.
Sett ur den senare synvinkeln är det angenämt att fylla år och bli gratulerad av vänner och kamrater ifrån alla världens hörn, underbart att vakna upp till åtta koppar frukostkaffe och helt jäkla fantastiskt att ta en tur med bilen till biblioteket. Om man ska vara helt ärlig vilket man alltid ska vara om man är en god och vacker människa så är det hela rätt trevligt, men fasen om man inte känner sig gammal ändå ;).
Jag antar att dessa kommentarer kan anses vara obetydliga och menlösa, men om man inte lägger en obetydlig kommentar då och då så är det ohyggligt svårt att senare producera en av ett högre värde. Jag kom mestadels i förbigående att tänka på denna gammla plattform för halvtaskiga litterära kommentarer och kände att det kanske skulle ge mig lite glädje att sparka igång denna virituella bastuklubb igen. Förhoppningsvis kommer jag att komma ihåg att dela med mig av mina högst tvivelaktiga filosofiska floskler och vem vet, kanske kommer jag att känna ungdomen strömma tillbaka i mitt tempel till kropp. Om inte så antar jag att det är dags att hänga av sig gubbkepsen, raka av sig skägget och lägga monokeln på hyllan tillsammans med andra saker som tillhör det förflutna och ta tag i resterna av mitt koffein indränkta liv...
ps. Det var inte min avsikt att skriva ett manodepressivt inlägg, men nu när det är skrivet så antar jag att min naturliga lathet får avgöra det hela och min största ursäkt för inläggets stämmning är helt och hållet det gråmulna vädret. Jag menar för guds skull, när man fyller år så ska ju solen skina och bumbibjörnar studsa runt i jakt på en oskyldig grymling...
Tack för mig och smaklig leverpastej till dig!
